Går du till Arbetsförmedlingen för att få ett jobb? Får du ett där? Inte?
Jag måste berätta om ett jobb jag hade en gång för länge sedan. Jag jobbade på ett aktiebolag som säljare och satt i stora fina lokaler mitt i stan. Vi höll föredrag om hur människor skulle omplacera sin tjänstepension, sina besparingar och aktier till de strukturerade produkter som vi sålde. I ett annat rum satt de som kallades besöksbokar. De såg till vi, säljare fick in våra kunder. De skulle ta den första kontakten med intet ont anande pensionärer och få dem komma till oss.
Besöksbokarna satt i ett rum, vid skrivbord efter skrivbord och pratade i telefon hela dagarna. Alla hade fått ett manus att hålla oss till och läste upp det, kanske hundra gånger om dagen. Om och om igen. Det förväntades att de skulle få in minst fem besök om dagen. I så fall kunde de få en lön på tjugotusen per månad, innan skatt. Om inte, då fick de ingen lön alls. Det satte en enorm press på varje besöksbokare. Om de sa samma saker hundra gånger om dagen, sa de det femhundra gånger i veckan, vilket blev tvåtusen gånger i månaden och tjugofyratusen gånger per år, ja du fattar kanske vart jag vill komma. Det blev ett väldigt tjat, milt uttryckt. Varje dag. De hade inga bordsskärmar eller väggskärmar, så de hörde allt vad alla andra sa. Så satt de. Dag, efter dag, ända tills någon tröttnade och slutade av rena rama öronskavet. De borde helt enkelt ha fått ordentliga ljuddämpande bordsskärmar. Som den här:
Sådana finns på Morekontor.se. Är ovärdeliga och hjälper stackars besöksbokare att få jobba ostört och få sina tjugotusen i lön.