Jag har nu varit arbetslös i drygt ett år och jag väljer här att dela upp tiden i två perioder: först som isolerad arbetslös och sedan som deltagare i en kurs.
Jag blev arbetslös efter att jag hoppade av skolan. Helt utan meriter, körkort och referenser var mina chanser till jobb minst sagt små. Men då jag inte var särskilt intresserad av att jobba fungerade det som en bra förklaring när min handledare frågade varför jag tror att jag aldrig fick svar på mina jobbansökningar. I själva verket sökte jag aldrig ett enda jobb under hela min tid som arbetslös. Jag var lyckligt lottad då min handläggare verkade vara lika trött på sitt jobb som jag var trött på att låtsas söka jobb. Vid några handledarträffar var mötet över på 5-10 minuter då varken jag eller handledaren egentligen ville prata. Det var över huvud taget aldrig någon kontroll eller krav på redovisning av sökta jobb och jag blev heller aldrig skickad till några praktikplatser. Värre blev det dock när mina gamla sparade pengar (från tidigare sommarjobb etc.) tog slut och jag blev tvungen att söka socialbidrag. Trots att dem påstod att min lista över sökta jobb kontrollerades så struntade jag i att söka några jobb och bara skrev upp lite påhittade jobb och diverse från Platsbanken. Jag fick avslag, men inte för att alla påstådda sökta jobb var fejk utan för att det inte var tillräckligt många. Jag valde att ringa upp och förklara hur orimligt höga krav dom hade. Det här betraktades som samarbetssvårigheter och jag blev hotad med att bli anmäld för hot. Sedan den dagen hatar jag socialsekreterare mer än snutar.
Den enda inkomst jag fick (ungdomsgarantin/aktivitetsgarantin) räckte till att betala hyran men inte mycket mer. I ett halvår snyltade jag hos vänner, föräldrar och far- och morföräldrar. Räkningar jag inte kunde betala struntade jag i och hoppades på att jag på något sätt skulle få ihop pengar lagom till det kom påminnelse.
Det var framför allt de ekonomiska bekymren som gjorde tillvaron som arbetslös närmast outhärdlig. Det skapade oro, ångest och stress. Jag tappade orken att göra någonting överhuvudtaget. Ganska snart började jag brytas ner både psykiskt och fysiskt. Och eftersom jag lätt blev irriterad, aldrig orkade göra något eller ens hade pengar att göra något blev relationerna till vänner och familj lidande. Jag tänkte att det här är precis den effekt systemet är tänkt att ge, att jag ska bli så desperat för ett jobb att jag tar vad som helst. Jag vägrade emellertid att söka jobb. Tillsammans med min politiska övertygelse blev effekten snarare ett ännu djupare (klass)hat.
Alla långtidsarbetslösa (vilket man räknas som efter 100 dagars arbetslöshet) i kommunen skickas till en obligatorisk jobbsökarkurs på två veckor. Detta blev den första kontakten med andra arbetslösa. Kursen innefattade moment som hur man skriver ett CV, hur man letar upp jobb, hur arbetsmarknaden ser ut (utifrån deras perspektiv), hur man ska bete sig på en jobbintervju osv. Dagarna var ganska korta och bestod mest av föreläsningar, så kontaktytorna mellan deltagarna i kursen var begränsad. Efter denna kursen fick man dock välja mellan några olika alternativ att fortsätta med och jag valde en fem veckor lång kurs för ”personlig utveckling”. Under kursens gång skulle vi lära oss att utveckla våra personliga kompetenser, sociala samarbetsförmågor, strukturera vardagen och att ”gå från att vara åskådare till att bli deltagare i sitt eget liv”. Genom ett antal olika moment skulle vi ”ta tag i våra liv”, vilket underförstått betydde att skaffa jobb.
Våra sk ”coacher” var väldigt öppna och tillmötesgående och det fanns få strikta regler. Istället skulle vi själva bestämma och komma överens om vissa förhållningssätt. Coacherna uppmuntrade hela tiden till diskussioner och att man skulle säga precis vad man tyckte. Kom det upp några invändningar eller om någon var ovillig att delta så bestraffades det inte utan allt vi sa och gjorde blev inkluderat på olika vis. Det här gav upphov till flera obekväma och krystade situationer, och många sa saker dom egentligen inte tyckte. Ett moment var när vi alla vid slutet av dagen samlades och skulle säga vad vi hade lärt oss och tar med oss hem. Oftast sa man bara nått banalt för att få det överstökat. Man satte upp en fasad och låtsades trivas och ha kul. Men redan andra dagen var vi några i gruppen som gemensamt åt lunch och då, utanför kurslokalen och coachernas närvaro, kom det ganska snabbt och enhälligt fram hur vi avskydde kursen. Vi var alla rörande överens om hur meningslöst och flummigt det var. Vi såg det som ett vuxendagis där vi hölls mot vår vilja. Det var en befriande upplevelse att få veta att också de andra egentligen inte alls var så entusiastiska och glada över att vara där som vi gett intryck av att vara inför coacherna.
Då vi nu var flera som gick tillsammans heldagar i fem veckor, och vi gemensamt och öppet delat med oss av vad vi egentligen tyckte om kursen, började en slags informell vängrupp formeras där vi skyddade och hjälpte varandra. Om någon exempelvis försov sig kunde någon av oss säga till coacherna att den frånvarande hade fått jobb för dagen, var på arbetsintervju eller liknande och ringde sedan upp den frånvarande så den visste vad den skulle säga om coacherna ringde upp. För det gjorde dom varje gång någon var försenad.
Pågrund av kursens öppenhet och coachernas ”mjuka” förhållande till oss deltagare om vi bröt reglerna kunde vi utnyttja de olika momenten till att undvika förödmjukelse och tristess genom oseriositet och humor. Diskussioner togs med minsta seriositet och skämtades bort. Bollekar övergick till lekfulla bollkrig. Man gick på toa eller hämtade kaffe mitt under föreläsningarna och råkade vara borta lite för länge. Och så vidare... Så länge vi var på plats och inte skolkade kunde dom inte göra så mycket. De hade ingen nämnbar auktoritet längre. Ville vi dricka kaffe i tio minuter till trots att lunchrasten var över så gjorde vi det och coacherna lärde sig att acceptera att vi bestämde.
Till skillnad från resten av gruppen som hade utvecklat en aversion mot i princip alla moment under kursens gång började jag ta lärdom från de olika coachingtekniker som lärdes ut. Men istället för att vara inställd på att hitta arbete använde jag det för att undvika arbete, finna mening i gemenskaper utanför arbetet och må bra trots arbetslösheten. För min del innebar det mer engagemang i en politisk grupp, men det skulle kunna vara i en idrottsförening, kultursammanhang eller vad som helst beroende på vad man har för intressen.
Efter kursen förlorades dock de kontakter som hade uppstått, men jag lyckades nu övervinna den ångest och stress som jag tidigare upplevde som isolerad och började trivas som arbetsfri. Det gjordes delvis genom olika former av självreduktion och genom att ge upp onödiga konstnader och delvis genom att bryta isolationen och finna en gemenskap att ingå i som ger vardagen vissa mål och strukturer.
Johan Selig